2006-03-27

Hej alla Gränsvallare!

Jag heter Duffe och befinner mig sedan 2001 i min hundhimmel. Min gammelmatte Malin har bett mig berätta en liten specifik händelse ur mitt liv.

Jag lyckades aldrig med konststycket att valla får, jag jagade de istället, men däremot älskade jag att leta efter människor så min husse utbildade mig till räddningshund.

Det där speciella tillfället inträffade en dag i augusti 1999 så vi utlarmades av Räddningsverket för att åka till Turkiet och hjälpa till efter en jordbävning. Vi fick åka ner till ett förråd som heter Bjööröd som ligger strax utanför Göteborg där utrustades husse och jag med det som behövdes för insatsen, det kom också en veterinär som tittade så jag och mina övriga hundkompisar var friska och hade alla vaccinationer i ordning för annars hade vi inte fått lämna Sverige.

Vi transporterades med buss till Landvetters flygplats där hundgruppernas utrustning lastades in i ett konstigt flygplan från Bulgarien, alla vi hundar tilldelades varsin bur som också lastades i planet och spändes fast, vi fick sen inte lämna buren under hela flygturen. När vi landade på Istanbuls flygplats blev det liv i planet för piloten missade var han skulle stanna så vi hamnade långt borta på en helikopterplatta. När vi kom ut var det väldigt varmt ca 40 ^o.men ändå var det väldigt skönt att få komma ut och rasta.

Från flygplatsen ny busstransport ca 10 mil till en stad som heter Sakarya där vi skulle arbeta.

Det som jag upplevde vara lite otrevligt var alla hundar som inte hade någon ägare och dessutom verkade vara väldigt arga, men bara min husse böjde sig ner och låtsades ta upp en sten så försvann de fegisarna.

Vi var under ca fyra dygn på en mängd olika platser i staden för att leta i rasmassorna, för att komma in till staden från vår camp fick vi åka alla möjliga lastbilar. Det var så varmt att vi fick bara jobba på förmiddagarna fram till 12.00 sedan fick vi ledigt under de hetaste timmarna och sedan åter börja jobba.

Det var inte alls så gott om överlevande människor där som när vi tränade hemma då hittade jag alltid roliga människor. På ett ställe där vi var och sökte fick vi komma in i en moské för där var det svalt det sa min husse var väldigt ovanligt för i Turkiet anser man oss hundar vara orena djur och dessutom var människorna väldigt rädda för oss som är så snälla.

Efter avslutat arbete i Sakarya fick åter en busstransport till Istanbuls flygplats, den resan tyckte min husse och matte var ett äventyr i sig i över 120 km i timman bytte chaufförerna plats bakom ratten dessutom höll de på att ramma ett taket till ett garage vid flygplatsen.

Sedan blev det tack och lov en Hercules vi fick åka hem i, vi landade i Linköping för vi skulle sitta i karantän i tre månader. Vi hade det jättebra hos Storskogens karantän, vi fick bedriva sökträning inomhus samt springa på rullband vilket jag älskade. Efter några veckor blev det mycket aktivitet hos oss jag nåddes av ryktet att flera hundar från Sverige varit och jobbat i samma land som oss, så en dag dök det upp ytterligare sex hundkompisar vilka placerades en bra bit ifrån oss vilket var tur för annars hade inte vi fått komma hem till jul.

När jag kom hem hade husse och matte flyttat till ny bostad och jag saknade min syster Mitzi 3 som hade blivit sjuk under tiden jag satt i karantän så vi finns båda två nu i vår hundhimmel.

Hälsningar

Duffe